Att sluta utan hjälp

Under våren har jag alltså gått på Huvudvärkskliniken. Samtidigt som jag gjorde det började jag fundera på allvar om jag faktiskt hade ett beroende. Jag började söka på internet och hittade många sidor där folk skrivit om att de är eller var beroende och hur svårt det är att sluta.

Jag läste t.ex. om en man som skrev att han hade tagit ledigt en vecka, kastat ut alla treo från sitt hem och låst in sig. Han hade haft sjukt ont i flera dagar men efter ett tag hade det börjat gå över. Tyvärr har man ju inte så ofta en vecka eller två att lägga på att vara hemma och ha ont. Dessutom har jag verkligen ingen viljestyrka, så om jag skulle börja få extremt ont så länge skulle jag antagligen ge efter och ta treo. Jag har ju migrän och vet hur hemskt det är, och det har jag bara en dag. Skulle man ha så ont mycket längre känns det som att man kommer vilja hoppa framför ett tåg eller något.

Så att sluta med alla treo på en gång kändes inte som ett alternativ för mig. Då bestämde jag mig istället för att trappa ner. Jag skulle ta så lite treo jag bara kunde, och under en-två veckor gick det väldigt bra. Jag tog en treo på morgonen och två på kvällen, och tog en koffeintablett mitt på dagen. Det är nämligen så att det man blir mest beroende av i treo (vanliga treo alltså, treo comp omvandlas till morfin i kroppen så då är det inte direkt koffeinet man är beroende av) är koffein. Det finns lika mycket koffein i två treo som i en kaffe, vilket innebär att jag har druckit motsvarande tre kaffe om dagen. Därför står det som tips att man kan byta ut treon mot koffeintabletter för att göra nedtrappningen lättare.

Det gick bra ett tag, tills jag började få mer ont, och helt plötsligt var jag uppe i 6 st tabletter per dag igen.

Då bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och inse att jag hade ett beroende. Det var verkligen inte det lättaste. Jag gick runt och skämdes för att jag var så svag, hade varit så dum som börjat ta dem, inte klarade av att sluta, you name in... allt skämdes jag för ett tag - tills jag bestämde mig för att inte göra det längre.

Det låter kanske konstigt, men när jag började fundera på det jag läst på olika forum mm så kom jag fram till att många har ett liknande problem. Men man hör aldrig om det. Hur kommer det sig? Jo, antagligen för att alla skäms, precis som jag gjorde (och till viss del fortfarande gör). Så jag bestämde mig för att försöka sluta skämmas och berätta för folk om detta.

Några dagar efter att jag bestämde mig för det kom det dessutom ut en väldigt bra artikel i alla tidningar. Jag har hittat den i aftonbladet, men den fanns i allt från metro till Dagens nyheter. Mycket intressant läsning!
Jag gillar särskilt rubriken: Roten till det onda - värktabletter

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0