Beroende av Treo

Under våren har jag alltså gått på Huvudvärkskliniken. Samtidigt som jag gjorde det började jag fundera på allvar om jag faktiskt hade ett beroende. Jag började söka på internet och hittade många sidor där folk skrivit om att de är eller var beroende och hur svårt det är att sluta.

Jag läste t.ex. om en man som skrev att han hade tagit ledigt en vecka, kastat ut alla treo från sitt hem och låst in sig. Han hade haft sjukt ont i flera dagar men efter ett tag hade det börjat gå över. Tyvärr har man ju inte så ofta en vecka eller två att lägga på att vara hemma och ha ont. Dessutom har jag verkligen ingen viljestyrka, så om jag skulle börja få extremt ont så länge skulle jag antagligen ge efter och ta treo. Jag har ju migrän och vet hur hemskt det är, och det har jag bara en dag. Skulle man ha så ont mycket längre känns det som att man kommer vilja hoppa framför ett tåg eller något.

Så att sluta med alla treo på en gång kändes inte som ett alternativ för mig. Då bestämde jag mig istället för att trappa ner. Jag skulle ta så lite treo jag bara kunde, och under en-två veckor gick det väldigt bra. Jag tog en treo på morgonen och två på kvällen, och tog en koffeintablett mitt på dagen. Det är nämligen så att det man blir mest beroende av i treo (vanliga treo alltså, treo comp omvandlas till morfin i kroppen så då är det inte direkt koffeinet man är beroende av) är koffein. Det finns lika mycket koffein i två treo som i en kaffe, vilket innebär att jag har druckit motsvarande tre kaffe om dagen. Därför står det som tips att man kan byta ut treon mot koffeintabletter för att göra nedtrappningen lättare.

Det gick bra ett tag, tills jag började få mer ont, och helt plötsligt var jag uppe i 6 st tabletter per dag igen.

Då bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och inse att jag hade ett beroende. Det var verkligen inte det lättaste. Jag gick runt och skämdes för att jag var så svag, hade varit så dum som börjat ta dem, inte klarade av att sluta, you name in... allt skämdes jag för ett tag - tills jag bestämde mig för att inte göra det längre.

Det låter kanske konstigt, men när jag började fundera på det jag läst på olika forum mm så kom jag fram till att många har ett liknande problem. Men man hör aldrig om det. Hur kommer det sig? Jo, antagligen för att alla skäms, precis som jag gjorde (och till viss del fortfarande gör). Så jag bestämde mig för att försöka sluta skämmas och berätta för folk om detta.

Några dagar efter att jag bestämde mig för det kom det dessutom ut en väldigt bra artikel i alla tidningar. Jag har hittat den i aftonbladet, men den fanns i allt från metro till Dagens nyheter. Mycket intressant läsning!
Jag gillar särskilt rubriken: Roten till det onda - värktabletter

Jag fick alltså en remiss till Huvudvärkskliniken. Mirakelkliniken som skulle lösa alla mina problem... eller ja, i alla fall ta bort min huvudvärk.

Först fick jag gå hos en sjukgymnast som var väldigt bra. Hon tänjde ut i nacken och kände om jag var stel mm, men efter bara några gånger tyckte hon inte att jag behövde mer av hennes behandling. Hon visade mig dessutom ett antal övningar som jag borde göra, hur man sitter på rätt sätt och gjorde mig uppmärksam på att jag går och spänner mig i käken titt som tätt. De övningarna tror jag faktiskt har hjälpt lite, men mycket av huvudvärken fanns fortfarande kvar.

Vi pratade även om att jag tog mycket treo, men hon sa att eftersom hon inte visste så mycket så borde jag prata med några som vet. Det var då jag fick numret till TUB-mottagningen. Men det hon också förklarade för mig var att om man har en läkemedelshuvudvärk kan den lägga sig "över" den andra huvudvärken, och göra att man inte märker förbättringar som faktiskt sker av vissa saker. Det innebär i mitt fall att t.ex. ackupressuren (som jag ändå tyckte hjälpte lite) hade kunnat hjälpa betydligt mer om jag inte hade tagit treo. Så om man ska vara riktigt krass, och denna teori stämmer, har allt det jag gjort de senaste två-tre åren varit i onödan. Enligt detta måste jag först sluta med treon för att sedan se vad som hjälper mot den "riktiga" huvudvärken.

Men även fast hon förklarade detta ringde jag aldrig TUB-mottagningen. Jag ville inte riktigt inse att jag var beroende och tänkte att jag skulle försöka sluta på egen hand istället. Men jag tänkte berätta mer om det senare.

Efter att sjukgymnasten på Huvudvärkskliniken tyckte att hon var klar med mig fick jag gå hos hennes kollega, en kvinna som håller på mer med avslappning och mindfulness. Veckorna hos henne har varit väldigt behagliga. Där har jag fått göra avslappningsövningar varje gång, dels för att bli mer avspänd just nu, men även för att lära mig hur jag på ett enkelt sätt kan göra sådana hemma.

Det har varit väldigt bra. Under våren har det varit som en oas dit jag fått komma för att slappna av och inte tänka på någonting. Men förutom att få mig att sluta stressa så mycket och slappna av mer gjorde hon något som ingen annan har gjort tidigare...

När jag berättade för henne att jag tar 3x2 treo per dag sa hon direkt att jag har ett läkemedelsmissbruk. Hon lindade inte in orden i att hon egentligen inte vet så mycket eftersom hon inte är en sådan läkare, eller höll med när jag förklarade om läkaren som faktiskt sagt till mig att jag borde ta treo. Hon var väldigt rakt på sak och sa att jag måste sluta med treo på en gång. Men jag ville fortfarande inte riktigt tänka att jag var beroende. För jag är väl starkare än tabletter? Men å andra sidan kände jag att om det var tabletterna jag fick huvudvärken av så måste jag ju sluta med dem.

Jag hade alltså börjat ta treo varje dag och var inte särskilt orolig för det.

(Sidospår 1: Just det, jag har ju glömt att berätta att jag under många år haft problem med magen. Jag har ofta ont och får magkatarr titt som tätt, vilket inte är så bra. Jag berättade det för den kvinnliga läkaren och hon sa att treo kan ge magproblem och skrev ut medicin för det. Så inte nog med att jag tog treo hela tiden, jag åt dessutom medicin för att motverka de magproblemen jag fick från att ta dem.)

(Sidospår 2: Jag har även glömt att skriva att jag, innan hela den här cirkusen drog igång, har varit hos läkare för min huvudvärk och fått gå hos några olika sjukgymnaster utan resultat. Det var kanske i 15-årsåldern.)

Jag tog numera 2 st treo tre gånger om dagen. Det har även hänt vid väldigt enstaka, riktigt hemska, dagar att jag tagit en extra gång, men det har varit i undantagsfall. På någon sätt har jag kunna rättfärdiga det för mig själv så länge jag inte överskridit "maxdosen" alltså, 2x3 tabletter dagligen. Jag behövde ju inte oroa mig för att jag tog mer än 10 dagar i följd eftersom det var enligt läkares ordination.

Jag hade ju vid den tidpunkten testat massa olika saker och började oroa mig lite för vad det kunde vara. För varför hjälpte inget utav det som ska hjälpa vid spänningshuvudvärk för? Det måste ju innebära att det är något annat, något värre...

Så jag tog mig till läkaren igen, men den kvinnliga läkaren (som jag nu fick veta var en AT-läkare, alltså inte färdigutbildad) fanns inte längre kvar på vårdcentralen, utan jag fick en ny igen. Och den läkaren är nog det bästa som hänt mig!

Inte nog med att han är en trevlig och gullig gubbe, han drog dessutom igång varenda utredning man kan tänka sig, som jag inte hade haft tidigare. Men eftersom jag faktiskt testat det mesta så var det ju inte så mycket kvar.

Den första remissen jag fick genom honom var till en öron - näsa - halsmottagning för att se om min näsa hade något med huvudvärken att göra. Tydligen är den sne och luftvägarna lite små. Jag testade en nässpray som vidgar luftvägarna, men det hjälpte inte. De röntgade dessutom för att se hur det såg ut, och enligt näsläkaren var det inte värt att operera.

Den andra remissen var till Sophiahemmets neurologiska mottagning där jag skulle få veta om jag hade en tumör eller inte. Hon var nog en av de sämsta läkarna jag har träffat. Hon bad mig att berätta om mina problem men avbröt mig när jag inte ens berättat allt och sa bara att jag hade spänningshuvudvärk, gav mig en remiss till Huvudvärkskliniken och sa åt mig att gå där 10 gånger för att bli av med min huvudvärk. Hon sa dessutom att om jag var riktigt orolig kunde jag få en röntgenremiss för att se om det var någon tumör, men att det var väldigt ovanligt i min ålder. Hon gjorde inte en enda undersökning och jag var därifrån på ca fem minuter.

I vintras fick jag en remiss till röntgen och som tur var var det ingen tumör.

Jag ringde alltså och bad om att få en annan läkare, eftersom jag inte riktigt kände förtroende för den första.

Då kom jag till en ung kvinnlig läkare som jag kände verkligen lyssnade på mig. Jag berättade för henne att jag hade huvudvärk i stort sett varje dag och att jag tog treo när jag behövde. Hon frågade ut mig lite och undersökte mig och sa att det var jättebra att jag tyckte att det hjälpte med treo (så jag slapp ta starkare grejer). Dessutom uppmanade hon mig att ta tabletter varje gång jag kände att jag började få huvudvärk. Och det sa hon alltså efter att jag sagt att jag i stort sett hade huvudvärk varje dag.

Hon berättade att värk är som att gå på en stig. Ju fler folk som går på stigen desto djupare blir den och desto svårare blir det att fylla igen den. Det är ungefär samma sak med värk, menade hon. Att om man låter kroppen ha ont så vänjer den sig vid det och till slut framkallar receptorerna värk fast man egentligen inte har ont.

Så man kan säga att det som egentligen hände den dagen var att jag fick en läkares klartecken att ta treo dagligen!

Men hon nöjde sig faktiskt inte med det, utan jag fick också en remiss till en sjukgymnast på samma vårdcentral. Dessutom tyckte hon att jag skulle gå och prata med en kurator för att se om min huvudvärk var stressrelaterad. Jag fick också ta en del prover, t.ex. på järnvärdet. Jag fick svar väldigt fort att järnvärdet var bra.

Parallellt började jag alltså gå hos en sjukgymnast och hos en kurator. Kuratorn var bra på många sätt och vis. Hon hjälpte mig att hitta sätt att hantera stress på. T.ex. så fick jag lära mig mindfulness, vilket innebär att man ska vara här i nuet och inte tänka på allt som måste göras eller jobbiga saker som hänt. Det hjälpte mig mycket på det personliga planet, men huvudvärken var ju fortfarande där och verkade inte gå att prata bort.

Den första sjukgymnasten var inte alls bra. Det enda jag lärde mig av henne var att om man har spänningshuvudvärk ska man inte träna axlar så tungt utan göra många lätta repetitioner istället.

Sjukgymnast nr 1 lämnade efter ett tag över mig till sin kollega. Jag tyckte bättre om henne och istället för att jag skulle träna utförde hon ackupressur på mig. Det innebär att man trycker på vissa punkter som kan vara spända för att de inte ska vara det längre. Jag tyckte om det och tyckte till och med att det hjälpte till viss del, men jag hade ju fortfarande mycket ont.

Med henne testade jag även att stå på en vibratorplatta (kommer tyvärr inte ihåg exakt vad det heter). Det man gör då är att stå på en stor "träningsmaskin", som egentligen består av en platta som vibrerar, i olika formationer för att träna olika muskelgrupper. Det är bra för nacken och ryggen och ökar cirkulationen i musklerna med väldigt många procent. Som jag har förstått det minskar cirkulationen till huvudet när man spänner nacke och axlar och det är då man kan få spänningshuvudvärk. Eftersom denna maskin ökar cirkulationen ska med andra ord spänningshuvudvärken minska. Men det gjorde det inte i mitt fall.

Då tipsade sjukgymnast nr 2 mig om en ackupunktör som skulle vara väldigt bra med huvudvärk. Jag började gå hos henne en till två gånger i veckan ett tag, men efter att jag hade varit där ungefär 10 gånger så sa hon att det bara var slöseri att fortsätta, eftersom det inte hade gett något utslag ännu.

För lite mer än ett år sedan hade jag alltså provat sjukgymnastik, vibratorplatta, ackupressur, ackupunktur och stresshantering utan resultat... jag började sakta men säkert tappa hoppet

Egentligen var det väl inte en speciell dag utan mer ett beslut som växte fram under ett halvår när jag hade väldigt mycket värk. Jag bestämde mig i alla fall för att gå till läkaren och få en ny utredning.

Jag stövlade alltså in hos min husläkare, som säkert redan var väldigt trött på mig eftersom jag var sjuk hela tiden just då och sprang dit oftare än en hypokondriker med hjärtfel, och berättade hur det var och att jag ville ha hjälp för det. Det han gjorde var att skriva ut fem olika sorters starka värktabletter som jag skulle prova för att se om det hjälpte.

Det var ju inte riktigt det jag ville och (som tur var) fungerade inga av tabletterna, så jag slutade ta dem och började med treo igen. Men jag hade ju fortfarande kvar min huvudvärk och ville ha hjälp så jag tog mod till mig och ringde efter en ny läkare.

Mina problem började väl egentligen för snart 13 år sedan, på min pappas 40-års fest.

Jag var nästan 10 år och på morgonen började jag få ont i huvudet och mådde illa. Jag gick och lade mig och lite senare kräktes jag. Mamma trodde att jag hade blivit magsjuk, men bara en kort stund efter det mådde jag hur bra som helst...
Jag hade haft mitt första migränanfall.

Det var början till många års pina. Efter att jag hade haft migrän började jag nämligen få spänningshuvudvärk. Jag blev som 10- 11-åring utredd för både det ena och det andra. De kollade om jag hade borrelia, om jag visade symptom för en hjärntumör och mycket annat. Men det var inget sådant så jag fick diagnosen spänningshuvudvärk och migrän.

Sedan hände det inte så mycket på några år. Jag fick migrän ungefär en gång per år och hade spänningshuvudvärk med jämna mellanrum.

I början var det kanske bara under någon eller några dagar jag hade huvudvärk, och inte under hela dagarna, men ju längre tiden gick desto mer huvudvärk fick jag. När jag var 15 slutade migränanfallen helt plötsligt, men spänningshuvudvärken var kvar. Den blev dessutom värre och värre och kunde numera komma under en vecka i streck, men fortfarande inte så att jag hade konstant huvudvärk.

Det var någon gång då jag började att ta treo. Jag hade avverkat diverse tabletter som efter ett tag slutade hjälpa; alvedon, ipren, reliv och allt vad de heter. Jag började med treo och upplevde att det faktiskt hjälpte, vilket jag tror att det nog gjorde också.

Det måste ha varit för ungefär tre år sedan jag tröttnade på att ha så mycket huvudvärk som jag hade. Jag hade ännu inte daglig huvudvärk, men det var inte långt ifrån.

Det var då jag bestämde mig för att något måste göras, och drog igång hela karusellen med läkare, remisser och massa nya mediciner...

Jag har varit beroende av treo i ca ett till två år, men har inte insett det förrän rätt så nyligen. När jag började fundera på om jag kanske var det så försökte jag söka på internet men hittade inte så jättemycket om det. Därför vill jag att den här bloggen ska visa på vad ett läkemedelsberoende innebär och vad man kan göra åt det.

Mitt syfte är alltså att så många som möjligt som sitter fast i ett läkemedelsberoende ska inse det och söka hjälp.

Jag har precis påbörjat en behandling och kommer att berätta min historia.